Som småbarnsförälder har man inte en tanke på att en dag flyttar ungarna hemifrån. Tiden går ut på att mata, tvätta, städa, handla, läxor och fostra. Barnen är små och de växer sakta men säkert. Men man lägger inte märke till deras växtkurva förrän någon påpekar hur stora de blivit eller vid varje kalas.
Men helt plötsligt händer det; du vaknar yrvaket och smyger in på toaletten. När du är klar går du ut i köket och blåses nästan omkull av en kille som helt utan förvarning växt förbi dig. Du stirrar häpet in i en t-shirt och sakta lyfter på huvudet och ser ett barnsligt smil ovanför huvudet på dig. Varma ögon som bekräftar att främlingen du stött på är din son. Inte en främling.
Kaffe...
Mera kaffe...
Stilla sitter du vid köksbordet och iakttar den långa giraffliknande killen som brer en macka till sig. Som avsmakar kaffet med samma förtjusning som du. Han sätter sig mittemot dig och ler roat. Frågar om du vaknat ännu och om du vill ha en macka. Sakta skakar du på huvudet för din förlamning har ännu inte släppt. Killen slukar i sig mackorna och häller i sig det sista kaffet innan han reser sig upp, ger dig en lättsam kyss på kinden och rusar ut i hallen med ett ”syns efter skolan”!
Ensam sitter du vid matbordet med din kaffemugg i handen. Brödsmulorna från sonens macka dansar på bordet och hans kaffemugg grinar åt dig.
Ensam...
Mera kaffe...
Det går så snabbt. En dag är de småbarn som leker med lego. Nästa dag är de fullvuxna tonåringar som dricker kaffe.
Det är först då du stannar upp och förstår att dagen närmar sig. Dagen med stor förskräckelse. Dagen dina barn flyger ur boet.
För mig kom den dagen för en vecka sen. Minstingen dricker visserligen inte kaffe ännu, men han är redan 15 år. Äldsta killen som ännu bor hemma på grund av studier (sista året) fyller 21 i höst. Då är det civiltjänsten som kallar honom för ett år. Minstingen kommer visserligen – och förhoppningsvis – att bo hemma i några år till, men för en vecka sen berättade han glatt om sina planer att eventuellt studera utomlands.
När man varit förälder i över 20 år och egentligen inte kan något annat, vad händer då den dagen barnen flyttar ut? För mig kommer det att vara en chock. Och dessvärre bör jag börja tänka på bearbetningen redan nu. Men innerst inne vet jag att hur mycket jag än må bearbeta tanken på att en dag sitta ensam vid frukostbordet med min kaffemugg, så kommer jag den dagen att chocka alla mina sinnen. Den dagen kommer att vara den värsta dagen i mitt liv, och hur kan man bearbeta något sådant på förhand. Nej, det går inte.
Kaffe...
Mera kaffe...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar