Cancer och helvete

...sjukdomens kraft

Denna helg tillbringade jag ute på sommarstugan. Isarna hade försvunnit och snön hade smultit. Solen sken och det var helt fantastiskt att vara där ute. Visserligen kallas det för ”sommarstuga”, men stugan är något av en lyx. Mer lyx än lyan inne i stan.


Huset är cirka 150 kvadratmeter med en 100 meters strand och småklippor, bastu byggd av ett gammalt härbre med mossa på taket och uthus större till markytan än höghuset jag bor i. 

I uthuset finns också en ateljé fylld med målargrejer och en snickarbod bredvid för snickarglädje. Dessutom finns el och vatten inne i huset och ett stort badrum med både dusch och tvättmaskin. Så det känns fel att kalla det sommarstuga...

Fredag kvällen gick åt att dricka vin och sörja. Jag fick nämligen reda på att en vän till mig som stångats med bröstcancer en tid fått det tragiska beskedet om att cancern har spridit sig till hjärnan. Jag satt totalt förstummad vid öppenspisen och visste inte vad jag skulle säga, tänka än mindre göra. Beskedet tog musten ur mig.

 Första gången jag träffade min vän var för något år sen. Och egentligen har vi ingen direkt nära kontakt, men när vi ses eller träffas tar vi oss alltid tid att prata med varandra. Hon är vacker som en sommaräng, intelligent som jag vet inte vad, ödmjuk som är många förunnat och hon har en personlighet som gör att tiden stannar när man träffar henne. Hon är en helt fantastisk människa. Som tänker på andra mer än sig själv, som värnar om de sina och allt som finns runtomkring henne. Som älskar livet och som får även andra att älska livet bara av att se på henne. Hon är som en frisk fläkt, en fröjd för både kropp och själ.

Jag förstår inte. Varför händer detta människor som är goda. Som är genuint goda och som besitter en sådan enorm passion för livet? Jag är mållös. Och jag vet inte vad jag skall säga. Jag hatar att detta hänt henne, att det händer överhuvudtaget.

Jag har själv haft denna hatliga sjukdom, men jag hade tur. Min läkare såg förändringen så snabbt och kunde operera bort alla bitar. Det var i ett sådant tidigt skede och jag fick gå på kontroller varje halvår under de första åren. Fyra operationer var jag med om inom ett år, och hade jag inte haft turen att hamna till en sådan kompetent läkare hade jag väl knappast suttit här idag – 7 år senare. Men jag kommer aldrig att glömma det förhatliga beskedet jag fick en solig höstdag 2006. Ej heller de ord jag fick nio månader senare efter sista operationen.

Jag minns att människor runtomkring mig hade väldigt svårt att veta vad de skulle säga. Många hörde inte ens av sig. Och jag antar det var på grund av rädsla eller för att de inte visste vad de kunde eller vad de fick säga. Visst sårade det mig, ibland oerhört. Men jag försökte att inte tänka på det.

Oavsett cancerform, så är bara namnet i sig en ”dom”. Hur den artar sig eller kontentan av det spelar egentligen mindre roll – just då alltså. För det vet man ju aldrig förrän senare, efteråt.

Nu är det min tur, att sitta i den andra ”skon”. Inte veta vad jag skall säga, eller hur jag skall bete mig. Så istället för att fumla med tafatta meningar, sände jag en krambild med orden att jag tänker på henne. Och just nu sitter jag och tittar på hennes telefonnummer och undrar om även hon skulle vilja få ett meddelande – som jag hade önskat få för sju år sen av någon vän – med orden; ”Hej vacker, ska vi dra ut på stan och dansa fötterna av oss?” ... eller; ”Hej sötnos, hänger du med ut till villan och drar en fylla till helgen?”

Men kanske hon inte är som jag, eller så är hon. Ingen vet vad den andra helst önskar – förrän man frågat. Och egentligen, behövs inga ord, inga sorgebetygelser. Enda man ibland behöver höra, är att det finns någon där som ber en dra ut på galenskap och bara vara...

Jag lider med henne, för jag vet vad som flyger genom hennes huvud. Jag har en gång varit där, och jag grät floder – även den dagen då min läkare förklarade att jag kommer att bli bra.

Jag sörjer.