Allhelgona

...till minnet av våra kära

I helgen firades Allhelgonadagen. Många förknippar denna dag med Halloween, och istället för att minnas våra nära och kära som gått bort, firar man genom att spöka ut sig och i många fall knacka dörr och ”tigga” om godis. I Finland-Sverige flyttades Allhelgonadagen under 1700-talet, 

från första november till den närmaste söndagen. Dagen firas därmed på den lördag som infaller mellan 31 oktober och 6 november, och har därför blivit en dubbelhelg.

Något jag aldrig förstått är hur vi kan anamma en sådan kutym som den anglosaxiska seden Halloween till vårt Nordiska land. Och dessutom fira detta med ett himla ståhej när vi istället borde stillsamt högtidlighålla och ta på allvar minnet av de som gått bort. Men det är bara min åsikt...

Den 15 juli 1998 gick min bror tragiskt bort i en bilolycka. Varje år har jag försökt att besöka i graven, men aldrig lyckats. Ett par gånger har jag kommit så långt som till parkeringsplatsen nedanför kyrkogården, men stannat där och blickat ut över horisonten. Alla andra gånger har jag inte ens klarat av att lämna hemmet.  

Men i lördags, besökte jag graven för första gången på alla år. Tände två ljus, lade försiktigt ner en vit ängel mellan gravblommorna, stod stilla och kände den enorma saknaden komma krypandes. Hela bilfärden hem gick i stillhet, och varma tårar rann nerför mina kinder. Flera gånger fick jag tygla mig för att inte skrika rakt ut.

Även om det var en hjärtskärande påminnelse, kände jag mig stolt att jag klarade av det. Första gången på 15 år... En milstolpe jag aldrig trodde jag skulle klara av, än mindre hantera.

Idag, två dagar senare, känns det bättre, enklare, lättare. Men minnet gör sig starkt påmint i mina drömmar.

Att förlora någon kär är det värsta man kan uppleva. Man kommer aldrig över det, men en dag – som med mig – lär man sig leva med det. I lördags lärde jag mig leva med minnet av min bror. Men saknaden tär mer än känslan av överlevnad.

Dikt ägnad mina två bröder:

Syskonkärlek

...stolthet och styrka

När jag var liten

Fanns ni alltid där

Jag var yngst i skaran

Behövde hjälp

Som enda flickan

Blev ni min styrka

Från ont i världen

Då vi var barn

Ni gav mig kärlek

Ni gav mig mod

Ni gick bredvid mig

Då vi var barn

Som unga vuxna

Försvarade ni mig

Ibland på avstånd

Men ni var där

Att vara yngst

Så liten och svag

Men alltid veta

Att ni fanns nära

Jag går med stolthet

Jag går med mod

Jag går med styrka

På grund av er

Jag älskar er förevigt

© 16/6 2012