Barn, fostran och knäckebröd

...ideologi eller fjanteri

I ett tidigare inlägg besvarade jag en kommentator om hur jag använder mig av ett veckoschema hemma. Senare samtalade jag med min väninna Lena, som för övrigt är en av de nära väninnor jag ofta samtalar med om bland annat fostran, barn och livet i allmänhet.


Lena är en trebarnsmamma med halvvuxna tonåringar, och vi har ”hängt” sen jag var i fjortonårsåldern. För mig är hon nästan som en mentor, eftersom hon var flera år äldre än mig och när jag väl väntade min första son hade hon nyss fått sin första dotter. Idag har hon som sagt tre tonårsbarn varav äldsta dottern på 21 bor fortfarande hemma så länge hon pluggar på högskola. Dock skall hon gifta sig i augusti, så då bär det av till eget boende med mannen.

Lena en fantastisk vän, med toppen värderingar, sunt leverne och ett hjärta av guld. Hon lever betydligt sundare än vad jag gör eftersom hon är varmt kristen och lever därefter. Något att höja hatten för och respektera högt. 

Det som skiljer oss åt, är att jag har ett veckoschema och trots att mina barn säger att jag aldrig tjatar, så kan jag ibland känna att jag gör det. Däremot höjer jag sällan rösten. Otroligt men sant. Jag är inte den ”skrikiga morsan” direkt, utan jag säger en gång, sen – för det mesta – en gång till. Ibland brukar jag sänka rösten för då hörs jag bättre J

Lena brukar säga att hon är en riktig tjatmorsa – men hon anser också att hon lite curlar sina barn. Vilket jag tror att vi alla mammor gör, mer eller mindre. På ett eller annat sätt. Sen har hon barn som lever lika sunt som hon gör och är aktiva inom ungdomsarbetet i deras församling – så det går inget ont på dem trots curling blandat med hennes sunda fostran. Salut även till barnen. 

Jag är rätt demokratisk i hemmet eftersom jag aldrig skapat ett veckoschema utan att barnen suttit vid bordet och blandat sig i. De får alltid säga sitt veto, och de får välja vilka sysslor de föredrar. Vi har samlat sysslorna måndagar och torsdagar, och på så sätt är alltid helgerna fria och lediga. Vi bor i en lägenhet varför det för mig är viktigt att vi håller det städat. Det blir snabbt stökigt med tre personer plus en liten hund – och eftersom äldsta sonen lider av en lindrig dammallergi dammsugar vi två gånger per vecka. Eller rättare sagt; äldsta sonen dammsuger, sällan undertecknad.

Jag tror att det är bra med veckoschema där barn är med och samarbetar i hemmet. Hjälper till och lär sig de vardagliga sysslorna. Vi har som rutin att alla diskar efter sig och middagens disk varvas mellan oss. Likaså kvällsfika. Jag basar över exempelvis tvätten – dock assisterar barnen med att hänga upp och vika tvätten när det är dags att lägga in kläderna i skåpen. De hjälper också till med skåprensning varje halvår.

 Jag har kommit underfund med något som gör mig superglad, mina barn har aldrig strejkat. Var tvungen att fråga dem om jag minns fel – men de mindes heller inte när eller om de krånglat.

Självklart blir diskningen inte alltid genomdiskad och diskbänken ser inte ut som när jag diskar – men de lär sig. Och det är kanske det egentligen som är huvudsaken, poängen? Inte att det skall bli perfekt, utan att de deltar och lär sig. Det anser i alla fall jag.

Vi samtalar om ekonomi och vad allt kostar och vi har en penningskål i hallen där jag samlar mynt varje vecka. Detta skall räcka till extra och onödigt. Veckopeng har vi inte, ej heller månadspeng – men jag lägger in lite pengar nu som då för att de skall ha ”sina egna slantar” att värdera och förvalta. Äldsta sonen sparar som få och yngsta bränner sina pengar innan jag hinner säga ”tjosan”. Men det är också åldern, och det är väl så det skall vara J

Jag har aldrig höjt min hand mot mina barn, däremot har jag många gånger hotat att spola ner dem i toaletten. Det är en ”mamma-grej” vi kört sen jag minns inte när. Tyvärr tar ju ingen mig seriös, men det är också en del av vår familjehumor.

Det är alltid intressant att diskutera fostran och ”hur gör du”. Likaså ta tips och idéer från andra mammor som har lite mer erfarenhet – eller har barn i samma ålder. Jag var oerhört frågvis när jag fick barn och fullkomligt sög åt mig allt jag hörde. Jag kanske inte använde allt i praktiken – men de saker jag tyckte passade mig brukade jag som knäckebröd.

Det jag däremot inte förstår, är detta med fri fostran. Där barnen inte får lära sig vad som är rätt eller fel, utan föräldrarna anser att barnen skall lära sig på egen hand, av egna misstag.

Fri fostran är att dra konsekvensbiten ganska mycket – tydligen – till sin spets. En förälder skrev på sin blogg följande; ”Sitter ungen uppe halva natten och går ej att väcka på morgonen så låter jag bli att ens försöka väcka mer än en gång. Låter ungen sova och sedan när fröken ringer och undrar så låter jag barnet själv svara.”

Hon anser också att det finns ”tusen exempel på att det går bra att bli vuxen fostrad utan regler” (...)

Jag blev lite förvånad av detta eftersom jag anser att det är föräldrarnas plikt och ansvar att fostra sina barn. Jag har kvällstider för mina barn och har alltid haft. Låter dem definitivt inte sitta uppe halva natten när de har skola följande morgon. Trodde inte det fanns föräldrar som tillät sådant. Men, sen är vi alla olika. Dessvärre har jag ett par ”fri fostrade ungar” som grannar, och dessa är ingen fröjd för ögat när man är ute på gården... Inte heller fröjd för örat för den delen.

Lika så i mataffären. Där ser man direkt vem som idkar fri fostran.

Men nog om det. Ämnet handlade inte om fri fostran utan om min fostran. Och jag är en stolt förälder som högt och tydligt erkänner att fostran är något som alltid skall utövas och respekteras, användas och värderas.