...är livet över när barnen flyttar hemifrån?
Helgen gick åt att vrida och vända på mina egna framtidsplaner. Barnen börjar
bli stora och deras framtidsplaner går i hundraåttio knyck. Att sitta vid
matbordet och lyssna på deras fantastiska och kreativa tankar och lösningar är
så klart helt fantastiskt – men, tänkte jag – Vad händer då med mig?
Enda mening som inkluderade mig i deras framtidsplan var; ”Så då är det
vår tur att ta hand om dig så blir det rättvist...”
Ack så gulligt och rart på alla vid – men det betyder också att jag
helt plötsligt blir ensam i vårt hittills trygga och gemensamma hem. Jag satt
tyst och mitt ansikte log men mitt hjärta grät. Jag är ännu inte beredd på att
bo själv, bli lämnad ensam.
Nämnde litet om detta i ett annat inlägg i vintras, men då var det
något jag i förbifarten glimtade. I helgen blev allt helt apropå >>
verklighet.
Ja jösses! Då tänker jag som så; att de flesta föräldrar som hamnar i
denna situation har varandra. De har utsikter och drömmar som de vill
förverkliga då barnen flyttar ur boet. Visst, okej. Jag är inte ensam som så,
jag har strålande, underbara vänner. Kanske en lite mer ”speciell” än de andra.
Men jag bor själv med mina barn som jag gjort i drygt 18 år nu. Och aldrig
någonsin har tanken ”ensamhet” slått mig. Jag har så trivts med mitt liv och
mina val och jag har aldrig känt mig ensam. Inte så vitt jag vet. Förrän nu.
Och det är en förfärlig känsla! Bara ordet i sig skakar marken jag går
på och får hela jag att känna panik.
Tanken på att barnen flyttar hemifrån har inte ens slagit mig förrän
senaste tid, och den tanken drog praktiskt taget mattan under benen på mig i
helgen. Bomber och granater, vad skall jag göra då?
I första hand har jag alltid varit mamma. Kanske för att jag varit
mamma mer än hälften av mina levnadsår. Så jag vet inte av något annat liv. Oavsett
vilket jobb jag än haft under dessa senaste 21 år, har jag alltid anpassat
tiderna till mina barn. Mina chefer har snabbt lärt sig att så är fallet och
konstigt nog har det funkat. Och man är ju alltid mamma, oavsett hur gamla
barnen än blir. Men ensam mamma? Vad katten är det?
Jag fick till och med sådan panik att jag började – helst seriöst –
fundera på en bebis. Och jag som definitivt avslutat dessa planer helt sedan
jag fyllde 28 år. Det sista jag skulle göra är att få en sladdis. Men nu, en
vecka innan min 39:e födelsedag – tänker jag den tanken. Det kallar jag panik! Med
besked!
Det jag nu förstått, är att jag har ca två år på mig att smälta detta
och förbereda mig både psykiskt och mentalt att bli ensam och övergiven. Tills barnbarnen
kommer... (?)
Idag tog jag tjuren vid hornen och bokade en tid hos en rådgivare för
att få bukt på mina tankar om mina framtidsplaner. Inte mina barns, utan mina
egna. Vad vill jag bli när jag blir stor. Eftersom han råkade få en avbokning
samtidigt som jag äntrade hans mottagning fick jag första tiden redan idag. Och
gu’ vad skoj vi hade! Han ansåg mig vara för smart och positiv för att behöva
råd, så han erbjöd sig att bli mitt bollplank istället för några veckor
framöver. Härliga tider!
Hej Minella! Det att barnen flyttar hemifrån från det trygga dessa har är helt normalt, så ska det ju vara. Så är det i alla familjer, mamman oroar sig, pappan tycker det är bra att ungarna prövar att flyga med egna vingar. Som jag har förstått det har du ingen man, då är det nog lite knepigare som ensamstående att låta gullungarna flyga iväg, man är ensam, trots sina vänner ( som kan vara hur bra som helst ), så är det. Har du en man, vän, så luta din axel mot honom för att känna att du inte är ensam, ensam är inte alltid stark. Man behöver vara tvåsam för det mesta. Det att du nu närmar dig magiska 40 bast har inget med ungarnas flytt att göra. Det kan tex vara oss kvinnors ändstolpe för fortplantning som spökar, det kan vara våra misslyckanden i livet som nu av ngn underlig anlednig uppdagas, kärleksbekymmer, framtid osv... Lever du som du skriver och ger ut av dig här på bloggen så borde du ju inte enligt konstens alla regler ha några som helst problem i din tillvaro, eller? Det finns alltid två sidor av en själv, det man ger sig ut att vara och det man i handling gör. Lizy
SvaraRaderaHey Lizy,
SvaraRaderaYes, I know :) Det är så livet ska vara. Alla barn flyttar förr eller senare. Tror det är en 40-års kris jag är på väg in i kanske. Och du har rätt detta med fortplantning. Bara tanken sätter hormonerna och känslorna i gungning :)
Det bästa med kriser är att de (oftast) är övergående. Så kommer även denna "kris" att vara. Men, det är tufft att vara mamma och tuffare att se de växa upp och börja klara sig på egna ben. Men å andra sidan - som du säger - det är så livet ska vara.
Tack för dina ord, jag gillade dem verkligen. Fick mig att fånga min tankeboll.
Enda "problem" jag egentligen har just nu är min ögonsjukdom och knölen de fann förra veckans tisdag i halsen på mig. Och förstås mitt inre kaos av moderskänslor som flödar över :D Men allt speglas av allt.
//Minella
Hej! För mig låter det nog som om dina "problem" är av ett bredare spektrum. Ålder, social ställning, kanske problem i familjen, tidigare förhållanden, jobb kontra inte jobb,jag kunde göra listan hur lång som helst... Det viktiga är ju att genom sitt varande ha " skolat " sina barn till ett naturligt flytt hemifrån. 22åringar skall ju inte bo med sina mammor, de skall ju ha blivit tränade till att klara sig själva, ta ansvar, göra rätt för sig genom att studera eller jobba, sådant som naturligt processeras i en kärnfamilj. Men du Minella, som ensamstående är det inte någon dans på bryggan, det är annorlunda. Hoppas knölen inte är farlig. Skulle du ha en man skulle ni tillsammans kunna fundera på barn, det är en fin tanke, livet skall ju gå vidare. Det finns faktiskt söta barn! Lizy
RaderaHej Lizy,
SvaraRaderaSå rätt så, barn skall flytta hemifrån, jag var 16 när jag flyttade från hemmet för att jobba utomlands. När jag kom hem som 17åring var jag så självständig redan att jag sökte eget boende. Med hjälp av mina föräldrar så klart.
Min äldsta son har dessvärre en problematik som förskjuter hans självständighet och den jobbar vi på genom hjälp från kommunal instans. Därav orsaken varför han fortfarande bor hemma trots att han är 20år. Ja, och plus att han pluggar ännu och därför har heller inte råd att bo ensam. Jag är, kanske tyvärr enligt många (?) sådan mor att jag slänger inte ut ungarna bara för att "de är för stora att bo hemma". Min roll är också att hjälpa dem när de väl har möjlighet att flytta till eget. Anser det är en förälders ansvar och att barns ålder har ingen betydelse.
Mitt blogginlägg handlade inte om att jag inte vill att mina barn en dag skall flytta hemifrån - utan det handlade om en mammas tankar om hur fort barnen växer upp och hur man ställer sig till det när det väl händer. Det var mer om mina känslor och tankar. Lite som att "söka en hobby" när mitt 100 %:iga jobb som mamma slutar. Man är alltid mamma ändå - precis som min mamma varit mamma trots att jag flyttade hemifrån så tidigt. Men man får mer egen tid och den tiden vet jag ännu inte vad jag skall sysselsätta mig med :)
Tack för din gulliga tanke Lizy. Du verkar vara en rar tjej! Du kunde klona dig så fanns det fler av dig :)
//Minella
Hej Minella. Du verkar att ha flyttat tidigt hemifrån, var det frivilligt eller med dörren smällande? Du har rätt i att tiden flyger iväg, 5år går när du knäpper med fingrarna, swisch...Jag igen anser nog att barnens ålder inverkar på när dessa flyttar hemifrån, jag tror inte riktigt på att 25-30 år gamla unga vuxna skall bo med sina föräldrar, det är förgången tid. Ansvar och att " köra in " barnen till ett mera självständigt liv är ju en del av uppfostran, man skall försiktigt trycka på till självständighet. Bor unga vuxna hemma får man kräva detsamma som av vilken vuxen som helst i att dra sitt strå till stacken. Mammor kommer vi alltid att vara, så länge vi lever. Roligt detdär med kloningen :)
RaderaJag finns kanske närmare än du skulle tro... Lizy
Hola Lizy,
SvaraRaderaDet var nog helt frivilligt från allas håll - hoppas jag iaf :) Jo, att kids skall bo hemma efter 25 är kanske inte att rekommendera, nej hu då! :P
Tror att jag är en rätt tuff morsa ändå när man tänker på ansvar och köra in. Iaf säger mina vänner det. Har alltid krävt medhjälp från alla mina barn att hjälpa till hemma. De fick snabbt lära sig bädda sängen och med min assistans började de bädda själv redan som 3-4åringar. Likaså plocka upp efter sig och hjälpa med städning. Mycket för att lära dem, och till slut blev det som en veckorutin som hållit i sig sen dess. Ex. dammsugar min äldsta son 2ggr/vecka och min yngsta "regerar" över toastädningen och skräp-tömningen 2ggr/vecka. Utöver det måste de plocka upp eget, handla mjölk och bröd om det är på väg att ta slut, ta ut hunden enligt schema (yupps, vi har veckoschema :D) och diska + kvällsfika var 3dje gång. Vi varvar nämligen :)
Däremot erkänner jag att min 20åring payar en liten del i boendet varje månad. Inte mycket, mer symboliskt för att ta del i boendet. Men säg inte det till någon, för jag tror inte det är många mammor som tycker man skall kräva ett sådant ansvar av sina hemmaboende kids ;) Men, det gör jag när de väljer att bo hemma under studietiden - vilket jag också visserligen uppmuntrar väldigt högt (förstås)
Oja, klona dig för katten! Skulle behöva dig som bollplank och assistent vid vissa av de diskussionstillfällen jag ränner på :D
Finns du i knutarna dessutom underlättar det ;)
//Minella