Förra fredagskvällen när jag satt nersjunken i soffan hos en väninna sedan drygt 25 år tillbaka, fick jag förfrågan om hur jag tänkte fira min 40 årsdag. Den stora dagen närmar sig med stormsteg och tanken har knappt nuddat min medvetenhet tidigare.
Att ordna en fest är väl en sak, men att fylla 40... Det tog skruv! Väl hemma strax efter midnatt kunde jag knappt somna. Jag vände och vred på mig och tankarna flög som i en torktumlare innanför pannbenet på mig.
Sen dess har min medvetenhet börjat arbeta på högvarv och jag kände en viss ångest komma krypandes längs ryggraden. Jag borde göra något åt min garderob. Väl inne med halva kroppen i garderoben slog det mig att mina kläder kanske inte är det värsta problemet – utan mitt hår! Eftersom jag närmar mig 40 bast kanske mitt långa hårsvall borde ändra form.
Min dag gick därför ut på att googla runt på nätet efter ”passande frisyrer för en 40-åring”. Jag gissar att dagen med stort K (klipp-klipp) har kommit. Det är dags att fundera på hårsmognad.
När håret mer eller mindre fastnar innanför jeansen kanske det börjar bli dags...
Till min lättnat fann jag amazing många sidor på nätet där stylister och kvinnor sågade trenden: ”klipp dig kort när du är 40”. Nöjd och belåten ställde jag mig framför spegeln och kände att min hästman kanske inte är så där 20årig ”ishig” ändå. Men efter ett tag av ego-åskådning grinade min spegelbild tillbaka till mig.
Jag drogs till minnet över en händelse innan midsommar i år. Jag gick på bolaget för att köpa vin till midsommarfesten och till min förvåning frågade expediten om jag hade legg. Snopet och smått förläget fick jag vackert visa upp mitt körkort, men samtidigt som jag visade upp det och såg rodnaden på biträdets ansikte stiga, började jag skratta och basunerade ut till min vän, som stod ca 10 meter ifrån mig, att jag ”fick visa legg.”
För ett par veckor sedan besökte jag Stockholm och fick automatiskt ungdomsrabatt på bussbiljetten från Arlanda till Centralen... Igår var jag på en träffpunkt och endast en av de andra ”fyrtiotaggarna” trodde på att jag hade en son som fyller 21 år om två veckor...
Idag började dessa minnen återkomma, och det slog mig att kanske det inte bara är håret det är fel på. Kanske jag även klär mig lite väl ungdomligt för att närma mig 40. Med detta i åtanke slängde jag mig åter in i garderoben och första som spottade mig i ansiktet var sju stycken läderjackor i alla regnbågens färger. Midjelånga ”tonårsjackor”. Deprimerat stängde jag garderoben och ringde min andra väninna som är tio år yngre än mig, men klär sig så mycket mer feminint och kvinnligt. Litet som en modern Audrey Hepburn.
Hennes direkta svar var att min garderob och min inredning inte går hand i hand. Men att jag har massor med kläder som passar min ålder, men jag matchar dem kanske inte så ”moget” som jag kunde. Så hur gör jag, var min fråga. ”Först; gör något åt ditt långa, tjocka tonårshår, sen tar du garderoben.”
Okej. Låter logiskt. Jag behöver ju inte ändra min personlighet bara för att jag fyller 40, men kanske fräscha upp mig och kanta det med lite kvinnlighet vore inte helt fy skam.
Jag har sju månader på mig att ”mogna”, innan min stora dag. Sju stycken svåra månader...
Panikångesten lade sig, vinet i köket lockade, avslappnat satte jag mig ner i fåtöljen, tog en klunk och bestämde mig: Nu ska det rensas för kung och fosterland!
Resultatet återstår att se när den dagen kommer. Men med en ny egen medvetenhet kommer man kanske en bra bit på väg. Tror jag.
Det är kanske just det som kallas vändpunkt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar