...sömnens kidnappare
Dagens nybyggen är byggda på så sätt att man sällan hör sina grannar – om nu dessa inte är extremt lyhörda då vill säga. Själv har jag haft friheten att bo i villa och därmed har jag sluppit grannar med allt vad det innebär för många års tid.
Numera bor vi mitt i smeten i ett 3vånings hus och har grannar på en sida, ovanför och under oss. Som tur är, är min våningsgranne en pensionerad äldre dam som knappt syns eller hörs. När jag väl möter henne i trappan är hon alltid lika rar och hälsar artigt.
Numera bor vi mitt i smeten i ett 3vånings hus och har grannar på en sida, ovanför och under oss. Som tur är, är min våningsgranne en pensionerad äldre dam som knappt syns eller hörs. När jag väl möter henne i trappan är hon alltid lika rar och hälsar artigt.
Under mig har jag en – vad jag tror – ensamstående mamma med en son som bor hos henne vartannat veckoslut. Troligtvis från torsdag till måndag (har jag räknat ut). Sonen är i 5-års ålder och väldigt aktiv och högljudd. Det jag hört och sett får mig att förstå att han har någon form av bokstavssyndrom. Han slänger sina saker på marken ute på gården, skriker och slår sin mamma, som för övrigt ser otroligt tärd ut, och han för ett himla oväsen varje eftermiddag och kväll. På morgonen och dagarna hör man sällan något, men efter 5 på eftermiddagen börjar skriket. Detta körs non-stop fram till en niotiden. Säger bara; stackars mamma!
Barn med problematik behöver en väldigt strikt och fast hand, massor av kärlek och omtanke blandat med inrutade dagsrutiner. Är man förälder till ett sådant barn har man händerna fulla dygnet runt. Är man dessutom ensamstående är det ännu tuffare. Då är det inte lätt att hålla alla bollar i luften och försöka klara av det som krävs för att fostra och ta hand om ett barn med särskilda behov.
Detta stör egentligen inte mig, enda jag tänker på är hur tufft mamman har det och hur jag önskade att jag på något sätt kunde assistera henne. Dessvärre lever vi i ett sådant samhälle att man knappast ringer på granndörren och frågar om de behöver hjälp...
Ovanför mig har jag ett par i 30-35-års åldern. De har en hund stor som en flodhäst och ett par mindre barn som verkar vara där någon gång i veckan. Dessa hörs dock sällan. Hundens skällande hörs däremot dagligen. Och tro mig, det är inget vanligt hundskall – utan som om ett Irländskt varningshorn ljuder till. Lågt, dovt och med ett eko. Amazing, har aldrig hört sådana skall tidigare. Men jag antar det kommer från hunden...
Mina ”ovangrannar” stör mig emellertid något ofantligt. De har inget hum om klockan och varje morgon vaknar jag av antingen hundskall, hård och högljudd sex, dammsugaren som låter högre än polissirenerna, hantlar som faller hårt klingande till golvet, tvättmaskin som dundrar i hundraåttio, eller skrik och gräl som antagligen kommer från de vuxnas käft. Barnen hörs som sagt sällan. Ibland börjar de redan klockan halv 7, ibland halv 9. Sällsynt senare än så. Och det spelar ingen roll om det är veckodag eller helg.
Ibland undrar jag hur människor tänker. Eller kanske människor slutat tänka? Tror de att de är osynliga? Förstår inte människor som bor i höghus att de hörs vida omkring? Eller bryr sig folk helt enkelt inte? Eller är de så dumma att de faktiskt tror att husen är gjorda med ljudisolerat betongmaterial? I wonder...
Hur kommer det sig att man får klaga på om grannar super och härjar, klaga på hundar som skäller – men inte klaga på barn som skriker eller föräldrar/vuxna som grälar med varandra? Varför är sådant så tabu? I still wonder...
Idag är jag 38 år gammal, har bott hemifrån sen jag var 17 år, så i över 20 års tid har jag bott hälften i villa, hälften i höghus. Ensamstående största delen och med husdjur. Och aldrig någonsin har jag fått klagomål. Jag kollar alltid reglerna i bostadshuset och plussar till någon extra timma av medmänsklighet. Dvs. om man får vara högljudd mellan 8 på morgonen till 22 på kvällen, så tystar jag ner oss redan klockan 21. Då menar jag spela musik med basen på. Före halv 10 på förmiddagen sprätter jag aldrig igång vare sig tvättmaskin eller dammsugaren. Av hänsyn. Tydligen är detta något som endast jag sysslar med. Dvs. tänker till och vet vad hänsyn betyder.
Måste ärligt säga att pensionärer gillar jag bäst. De kan uppföra sig och de är alltid lika goa – och tysta. I vårt tidigare höghus (synd att vi flyttade!) fanns 90 % pensionärer och jag trivdes som fisken i vattnet. Men här, där majoriteten är i 30-års åldern – här är det kaos...
I still wonder. And I will always wonder. Varför lever vi i ett sådant oharmoniskt, egosinnat, gement, hämndlystet, hänsynslöst, respektlöst, ohövligt och oattraktivt samhälle? Varför har vi blivit så obotligt kalla?
I am just saying, I still wonder...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar