I dryga 20 år har jag jobbat och knegat som alla andra. Egentligen mer, allaredan jag fyllde 16 år, men jag var mammaledig med första sonen i tre år i början av min ”jobbkarriär”. Jobbat med massor och roligt har det varit.
I höstas hamnade jag in på hospitalet på grund av – vad de trodde – sorkfeber. Av någon konstig anledning tog min kropp så stryk att inom loppet av en vecka hade jag infektionsvärdet surrandes av och till, inflammation i mellanörat och dynghuvudvärk upphöjt till en miljon. När det var som värst och jag förlorat både talförmågan och balanssinnet trodde jag ärligt att dagen är kommen för att stämpla in.
Inflammationen i mellanörat spred sig vidare till balansorganet innan medicinen hunnit stoppa flödet, så hela min värld snurrade dygnet runt. Dagligen knarkade jag i mig mängder av värktabletter blandat med illamående-preparat för att inte kräkas varje timma. Detta höll på i ett par månader och helt sjukt konstigt blev jag inte ett deprimerat miffo av hela situationen. Än idag, cirka sex månader efter insjuknandet, kan jag inte förstå att jag överhuvudtaget mår så bra och är åter en liten glad skit.
Till råga på detta fick jag problem med ögonen och min läkare märkte att grönstarr var på gång, trots min ”unga ålder”. Detta stoppades med operation. Tyvärr är det ännu inte bra och jag har fortfarande nästan daglig värk och breda, vita streck som lever rövare i synfältet. Men det bör försvinna... Peppar-peppar.
Sen oktober 2011 fram tills första april i år har jag med andra ord ränt som en korkskruv till sjukhuset. Första månaderna varje vecka och sedan i februari ca tre gånger per månad. Jag är ännu inte helt återställd, men jag ser ändå ljust på framtiden.
Enda jag undrar över är; vad skall jag göra nu? Att återgå till administrationsjobb finns inte på grund av mina ögonproblem. Jag har fortfarande svårt att läsa tidningar och böcker, dock funkar det bättre på datorn eftersom jag har en stor skärm. På min vanliga skärm ser jag knappt ikonerna. Att skriva går bra eftersom jag sällan behöver se ner på tangentbordet – och tur är nu det, för tangentbordet är svart och de små, små bokstäverna flyter ihop när jag tittar ner – trots att jag har ett gigantiskt tangentbord! Sitter jag mer än upp emot en timma framför burken börjar ögonen värka något enormt. Och det känns trist. Men, det är bara att ta vara på den timman allt funkar, sen vila en timma och sen kan jag sitta en stund igen.
Känns konstigt att hamna i en sådan situation där man ändå är i en så kallad ”medelålder” och måste fundera på att börja om från noll. Samtalade med min handledare och ältade fram och tillbaka om jag skall omskola mig helt eller utveckla något av de utbildningar jag redan tagit. Men att sitta i skolbänken som snart 40-åring känns kanske inte så bright... Sen är det ju det där att läsa skolböcker. Hur gör jag det då...
Min första utbildning som ung var inredning och design. Så nu har jag börjat spåna litet på detta. Kanske det vore något att tänka på ändå. Det finns distanskurser och utbildningar inom skoproduktion och design samt modedesign, och eftersom jag redan har grundutbildningen är det mest praktik som gäller vid dessa fortsättningskurser. Det borde kanske funka. Men ärlig; vad katten gör jag med den utbildningen då?
Eller så blir jag helt enkelt pensionär. Också ett alternativ. Börja sitta med pensionärerna och knyppla och virka mössor och halsdukar till de kommande barnbarnen... Låter dristigt.
Ah! Hatar värk! Bara för att jag skrev detta inlägg på ca en A4 sida, känns ögonen redan som korvskinnet på en nakenkatt.
Nästa vecka får jag – förhoppningsvis – glasögon och detta borde väl hjälpa. I alla fall minimera ögonvärken säger de som vet. Hoppas det, för annars får jag väl snällt fylla i mina pensionspapper och sitta under min korkek och fortsätta lukta på blommorna...
Men jag lever ju, har två ben att gå på trots att de vinglar lite emellanåt. Hälsan är sisådär men jag mår ju toppen ändå. Så varför skulle inte framtiden då ha härliga överraskningar till mig. Jo, man måste ju vara optimist.
Fortsättning följer då jag vet vad jag skall bli när jag blir stor...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar