Vårslaskets asgarv

...naturens lag

Igår blev min yngsta son hela 15 vårar. Han hade ett par saker på sin önskelista – förutom pengar – som han gärna ville ha. Det ena var en inspelningsgrej som man kopplar elgitarren till datorn för att spela in sound. Det andra var en ny cykel.


Hans pappa och fru köpte inspelningsmanicken och jag löpte amok på stan för att i förväg finna en cykel till grabben. När han slutade skolan igår träffades vi i centrum och traskade runt i de olika cykelaffärerna jag redan hade besökt timman tidigare. I affär nummer 1 checkade vi cykel nummer 1, och med stor förvåning från mor sin bestämde sig sonen att ”den ville han ha”. Punkt. Snacka om att veta vad man vill ha...

De tog inte in hans gamla cykel i byte, men eftersom jag hade gått in till stan så bestämde vi att jag cyklar hem på hans gamla cykel. Sonen hade musikskola senare på eftermiddagen så han drog iväg tillbaka till skolan för att fortsätta dagen där.

Den nya cykeln hade ett så kallat stänkskydd vilket den gamla inte hade... Vårvädret förvandlades till snöslask och blåst och när jag väl kravlade mig hemåt på en alltför liten cykel, tänkte jag så klart inte på att kanske det var en aning osmart att cykla – utan stänkskydd – i det vädret...

Vi bor ca 1,3 km från centrum och jag cyklade iväg som besatt för att hinna hem innan hela jag var genomdränkt. Väl innanför dörren drar jag upp mobilen för att ta kort av cykel så att jag senare kan lägga ut den på nätet till försäljning. Slänger sen in den i cykelförrådet och tänker stilla att jag tydligen hann bli lite våt ändå trots att jag löpt som en galning genom city.

I hissen kollade jag bak mig i spegeln för att se om jackan var dyngsur på ryggen. Gissa min förvåning när jag häpet såg en svart, bred grusrand mitt i rumpan på mina byxor! Nu snackar vi inte om en liten fläck, utan något så kopiöst storslaget att min bakdel såg ut som den varit med om en rännfors i Alaska under andra världskriget! Tur nog var jag ensam i hissen, men jag började räkna stilla hur många människor jag dundrat förbi under min besatta cykelfärd hem... Garanterat ett femtiotal!

Skrattet som fäll när detta slog mig dånade genom lägenheten och för att betona asgarvet svär jag på att min hund ylade i kapp som en punghängd råtta!

Naturens lagar VS vårslaskets asgarv – kan man lätt kalla det. För hur jag än vänder och vrider på steken, så måste det ha sätt amazing komiskt ut för alla människor jag susade förbi. Att se en kvinna komma i en hiskelig fart med världens dyngrand i brallan! Vad kan vara mer humor och skojigt än så?

Det jag har lärt mig av detta, är att aldrig, aldrig, cykla utan stänkskärm igen! - Utan skyddsmundering vill säga...