Idag hade jag besök av en nära väninna som för övrigt är en av mina främsta inspirationskällor till debatt och skratt.
Vi hamnade in på ämnet barn och fostran och rätten att vara förälder samt rätten att vara barn.
Jag tycker att detta är ett viktigt ämne som bör tas upp av våra politiker för att i själva verket är systemet käpp rakt åt helvetet!
Riktigt sant, barn har ingen rätt att välja förälder – men föräldern har rätt att välja barn (per modifikation)
I vårt samhälle föds oändligt med ”ooops-” ungar. Unga föräldrar – äldre föräldrar – uråldriga föräldrar. Vem som helst får bli förälder, det gäller bara att göra en ”ooops” så är det klart. Det går till så här; samlag, graviditetstest, beslutstagande, rådgivningsbesök, BB, hem och vips är man förälder. Inga direkta frågor, allt frid och fröjd. Man är lämpad utan spörsmål.
Kan man inte bli förälder på det ”vanliga” sättet – finns bland annat alternativen adoption och konstgjord befruktning.
Då går det till på följande sätt; beslutstagande, anmälan/ansökan om att bli förälder (OBS! Sammanboende får inte ansöka om adoption, de anses väl direkt som olämpliga föräldrar eller?), långa utredningar via Socialtjänstemannen, hembesök för att se om man är passande förälder, ännu fler hembesök, ännu fler utredningar om lämplighet, hälsotillstånd, livsåskådning, levnadsförhållanden, uppväxt, utbildning och arbete. Hemutredningen tar också upp relationer till släkt och omgivning samt motiven till adoption. Med andra ord; det är en lång, jäkla pärs!
Om man blir godkänd, dvs. man rent ut sagt duger i myndigheterna ögon att bli förälder – körs adoptionen i gång. Har man tur får man hem sitt barn efter många tusentals omkostnader samt trippelt tidsmässigt räknat.
Hur kommer det sig att vi som kan få barn på vanligt sätt inte behöver gå igenom någon form av utredning om lämplighet? Varför? Det finns massor av föräldrar i världen om helt klart inte är lämpade som förälder och likförbaskat är de föräldrar - för ingen har frågat om deras lämplighet eller levnadsförhållande. Barnen blir lidande och många runt omkring blir lidande. Men inget görs – för denne förälder behövde ju bara sära på benen och bli ”ooops-” gravid – Sen är denne passande och automatiskt en ”riktig” förälder efter det.
”Det är väl inget märkvärdigt med det?” – Jo, anser jag! Utredningar på ”vanligt föräldraskap” görs endast när det är försent, när en granne, anhörig eller dagispersonal börjar undra och ringer Socialförvaltningen. Utredningen tar oftast lång tid och barnen utsätts för dåligt föräldraskap i månader, i värsta fall flera år innan beslutet om omhändertagning av barnen görs.
Jag var 17 år när jag blev gravid, och ingen ifrågasatte min lämplighet. Tur nog hade jag (som jag i ett tidigare inlägg nämnt) underbara, stöttande föräldrar och vänner som redan fått barn. Så jag hade massor av hjälp att få. Och tro mig, jag hade inte problem att be eller fråga om tips och råd. Vilket var så klart tur för mitt barn.
Men i ärlighetens namn; varför sjutton görs inte en mindre utredning under graviditetstiden? Inte katten är man mer lämpad som förälder ”bara för att” man är produktiv och blir gravid på naturligt sätt. Tvärtom; det är så vanligt att inget görs och händer en ”ooops” grej finns alternativet abort.
Enligt mig är adoptivföräldrar den optimala föräldern – för de kämpar verkligen för att få sitt efterlängtade barn, de bevisar äkthet och moders/faderslängtan mot alla odds – medan vi andra ”vanliga – dödliga” tar det förgivet att vi är lämpade och har allt det där bara för att vi blir gravida.
Ny lag tycker jag! Upp till omröstning. Adoption skall vara billigare och enklare – rätt skall vara rätt. Och en 9 månaders utredning skall göras på dem som blir gravid. För på dessa månader vet man om personerna i fråga kan ta hand om sina barn eller inte.
Punkt, jag lägger min röst. Lite rättfärdigt skall väl föräldraskapet vara ändå – oavsett befruktningssätt eller ”förlossningssätt”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar