”Jag vill linda in min smärta, rulla ihop den som en boll. Ta den med båda mina händer, i ett stadigt grepp. Ta sats, skjuta den iväg högt, högt upp över molnen. Ut i rymden. Låt mig leva.” Minella 1998
Idag fick jag höra att en barndomsväninnas tonårsbarn avlidit efter en mopedolycka. Gråter med henne trots att vi inte haft någon kontakt på över 20 år.
Den värsta smärtan någonsin under livets gång är smärtan av att förlora någon nära. Själv har jag förlorat flera närastående och vet hur det är. Man är som i en dimma, dvala, zombie. Man kan knappt andas. Och man vet inte hur man skall överleva.
När jag förlorade min bror fick jag höra av många att ”det blir bättre med tiden”. Men nej, det blir inte bättre. Saknade är lika påtaglig nu som då. Tiden läker inte sår som dessa, men man lär sig leva med det. Så småningom, för man har inget annat val.
Det är snart 14 år sedan jag förlorade min bror och bästa vän, och fortfarande känner jag en sådan grym saknad när jag tänker på honom att hjärtat snörps till och jag får tungt att andas. För att överleva måste jag tänka på annat, skaka av mig känslan och minnena, börja städa, rent ut sagt aktivera mig.
När min farmor och mormor gick bort kändes smärtan inte lika tuff. Kanske berodde det på att de levt ut varje dag de haft? Att de dog av ålderdom. I alla fall min mormor. Farmor var rätt ung ändå när hon dog. Visst finns saknaden, men den är inte lika hårdsmält.
När min första kärlek dog i skelettcancer kändes också smärtan djupare och värre än någon annan smärta jag upplevt.
Hur går man vidare? Egentligen. Går man alls vidare eller är det en händelse som gör att man stannar upp, på ett sätt. Jag vet att jag inte har gått vidare, jag har inte klarat av att bearbeta de två händelserna överhuvudtaget. Jag bara är. Jag pratar inte om det, jag kan knappt nämna deras namn utan att klumpen i magen känns som tung bly.
Jag bara är. Lever för att jag har fantastiska barn som behöver mig. Lever för att livet är underbart. Men mina minnen, bevarar jag förslutna i min egen ensamhet.
Livet är orättvist. Men så lever vi i en verklighet där olyckor och sjukdomar avlöser varandra.
Jag undrar hur billisten känner, som körde på min barndomsväninnas barn. Som inte uppmärksammade mopedisten som kom körandes på huvudleden, utan hon körde rakt ut trots stoppskylt och hann inte tänka. Jag lider även med henne, vilken mardröm. För hon var vare sig drucken eller påverkad, hon var bländad av vårsolen.
Jag undrar också hur min brors vänner mår. Har de glömt? Eller tänker de fortfarande på hur de grovt alkoholpåverkat eggade honom att köra och resultatet blev en olycka där endast han miste livet.
Jag undrar mycket. Men en sak vet jag – vi lever i en verklighet där olyckor och sjukdomar avlöser varandra.
Jag gråter med alla som förlorat en nära. För vi lever, men vi är som levande zombier för resten av våra liv. Vi bara är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar