Idag fick jag höra av en vän att jag har en gångstil som ger parningssignaler. Jag bad honom att precisera sig och till svar fick jag att mina rörelser ger intryck av sensualism och sexism i den sträckningen att höft-rörelserna basunerar ut ”kom och ta mig”.
Åh f@n... Medvetenhet lär vara en dygd, men i många anseenden kan även detta ge begränsningar. Som i detta fall. Ville jag veta detta? Egentligen inte, för helt plötsligt kom jag på att betrakta mig själv genom varje spegel och varje skyltfönster som korsade min väg under de följande två timmarna. Jag iakttog mötande människor för att se om min vän hade rätt eller var det endast hans påstående baserat på hans känslor för mig som kvinna.
Cirka hälften av de män jag mötte hade en liten men märkbar glimt i ögonen. De av samma kön som mig däremot var inte alls lika gillande, speciellt inte kvinnor som hade sina män med sig... Jag såg till och med ett flertal ogillande ögonkast och en kvinna höljde på ögonbrynet när hon passerade mig. Men berodde det verkligen på min gångstil eller pga. att jag oftast har ett leende på läpparna och ser happy ut?
Låt mig pausa här för att beskriva min klädsel idag; långa vinröda stövlar från Italien, matchande jacka, väska och bälte. Tajta Madonna jeans och en tajt svart - längre modell – stickad tröja. Med andra ord, egentligen inget märkvärdigt.
Hm. Medvetenhet, vad gör vi med vår medvetenhet? Är medvetenhet en nyans av självkontroll eller är det en självobservation av vad vi önskade vara? Gör det oss starkare i vår egen karaktär eller ger det oss chimärer av vad/hur/vem vi kunde vara?
Jag har aldrig tänkt på min gångstil, däremot observerar jag ofta andras gångstil. För gångstilen och hållningen säger väldigt mycket om människans personlighet. Även klädkoden och speciellt våra assessorer (som skor, väska, solglasögon med mera) Att jag däremot alltid tänker på min klädkod är en helt annan sak, självklart jag gör. Jag är kvinna. Och en stolt sådan. Men min gångstil? Det var något nytt.
Med andra ord, utsöndrar jag – genom mitt sätt att röra mina höfter – sex. Jag kan tillägga att jag älskar skor och går nästan alltid med klackar på ca 5cm – 8cm. Inte för att jag är speciellt kort (167cm) utan för att jag de facto älskar klackar och trivs i dem. Tycker också det är väldigt snyggt och chict. Mina skor är också oftast väldigt speciella och inte inhandlade i vilken affär som helst. Men det har med min smak att göra – som för övrigt är (enligt mig) av exceptionell klass = också en medvetenhet med modifikation.
Troligtvis kommer jag inte att påverkas länge av min väns påstående idag, men jag kommer däremot att nu som då reflektera över det genom att iaktta andra människor runt mig. Kommer jag att ändra gångstil? Nej, hur kan jag göra det? Så här har jag gått sedan min mor köpte mina första klackarskor till mig då jag var 12 år gammal. Röda och fina, med en pytteliten klack. I alla fall så vitt jag vet. Ingen har kommenterat min gångstil tidigare – förutom påpekat att jag däremot kan gå med klack. (Alla kan dessvärre inte det, trots ihärdiga försök)
Det jag däremot har lärt mig av detta, är att medvetenhet kan vara negativt, ibland. För mig är medvetenhet en styrka och en bra egenskap. Med att vara medveten om förbipassagerares sexuella tankar är kanske inte en medvetenhet jag direkt ville ha i min ryggsäck...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar