Jag har lagt märke till hur mycket som egentligen är tabu. Ämnen vi pratar om, saker man säger, handlingar, osv. Nu menar jag förstås inte olagliga saker, utan helt normala, alldagliga grejer. Om det som finns i vardagen.
Exempelvis; man säger inte; ”din bebis är inte direkt söt”. Du säger heller inte till din väninna; ”jo kom gärna, men kan din skrikunge stanna hemma för jag orkar inte med honom?”. Inte heller vågar du dig på; ”ska du verkligen ha på dig den där tröjan då vi går ut, den är ju asful!”, eller om hennes nya kille hon vill visa upp; ”var i h-vete har du hittat det där fula miffot?” osv.
Eller hur?
Katja, en av mina bästa väninnor (som dragits med mig i vått och torrt sedan 4 års ålder) gav mig ett jättebra tips för ett tag sedan; ”I wish I could but I don’t want to”.
Orsaken varför, är den att jag har väldigt svårt att säga ”nej”. Ofta tackar jag ja till sådant jag inte vill göra, för att ”man bara gör så – mycket av artighet”. Men egentligen; vem lever ditt liv? Bara för att du säger din åsikt, betyder det så klart inte att du skall göra detta osmakligt, elakt eller respektlöst. Klart inte! Men du bör ju egentligen inte göra sådant du inte vill, eller mår dåligt av – eller?
Inte ska du heller säga om din väninnas bebis att skitungen är ful. Klart inte, det är att såra någon.
Min poäng; Vi pyntar i dagens samhälle att ärlighet varar längst – men inte f@n är vi ärliga inte. Vi är; ”ärliga med modifikation.”
Vi ljuger oss BLÅ dagligen, mer eller mindre. För att vi inte vågar?
– Nej, för att överleva.
Överlevnadsinstinkten gör oss till lögnare, den planterar ordet tabu långt nere i ryggraden på oss. Så att vi inte glömmer bort vår instinkt. Överlevnad.
Jag har vågat bli ärligare, vågat börja säga ”jag önskar jag kunde, men jag vill faktiskt inte.” Inte för att såra någon och jag säger det heller inte på ett taskigt sätt. Men jag säger det. Utan krusiduller. Och det känns befriande! Sjukt befriande!
Jag kan också ärligt säga att jag inte gillar ungar under tonåren, på grund av att de för en massa (o)ljud, luktar oftast illa och har inge bordskick. Och visst är det sant? Så var även mina kids när de växte upp, tja – när de var små heter det. För så är småbarn. Sen finns det förstås föräldrar som inte fostrar sina bajsungar och då blir de värre, och ännu värre, och helt omöjliga att vistas i samma rum med – oavsett ålder på avkommorna. Vad gör jag då? Jo, jag avlägsnar mig, ljudlöst men bestämt. Säger (om någon frågar) att jag helt enkelt inte pallar för oljudet. ”Not my forum”, helt enkelt. Jag till och med avlägsnar mig från en restaurang ifall där finns skrikgastande skitungar med föräldrar som inte vågar vara föräldrar. (ett annat tabuämne jag kommer att smyga in senare)
En stolt och litet av en hybrisparentes; Emellertid måste jag erkänna att efter noga förfrågningar av mina vänner som känt mig minst lika länge som mina barn varit små – har jag haft turen att ha välanpassade ungar. Som aldrig misskött sig när vi besökt vänner, ej heller skött sig illa på offentliga platser (jo faktiskt, en enda gång, men det är en annan historia).
Varför månne? Jo, för jag tror på fostran. Rat’s it.
Fostran är en heder och den skall användas. Barn skall få vara barn, men de skall också lära sig beteende, vett och etikett, rätt och fel. Barn behöver gränser och vem annars skall lära dem om inte dennes föräldrar.
Att poängtera detta är också litet av tabu. För man pratar inte om fostran idag. Folk är så enfaldiga att de förknippar fostran med aga – och det är ju något helt annat.
Tabu, vår lögn, vår omedvetna överlevnadsinstinkt. Det som gör oss till överlevare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar