En av mina allra bästa favoriter genom åren är Fredrik Lindström. Mycket av min inspiration att bland annat analysera sönder ord till att skapa min egen ”minellapedia” har formats på grund av denne man.
Med stolthet har jag burit hans böcker, läst hans anekdoter, forskat på amatörplan hans filosofi. Min önskan har alltid varit att en dag få stå ansikte mot ansikte med denna stora man och skaka hans välmanikyrerade hand.
Så hände det, inköpet jag kommer att ångra för resten av mitt liv. Som förändrade min syn på denne man jag ställt på en piedestal, min eggelse till vishet, kunskap och intelligens. Jag köpte en skiva ”www.matapa.nu”. Denna skiva var ett resultat av de ståupp-framträdanden han höll på Mosebacke i Stockholm. Men vilket spektakel! Med en stigande avsmaksklåda lyssnade jag till Lindström genom bilstereon och kände hur pulsen steg och hur gråten kittlade i halsen. Min mentor, min inspiration, hickan tilltog.
Jag ögnade igenom skivan för att hoppas att denna gjorts långt innan, redan någon gång på 70talet eller 80talet. Hoppades, höll tummarna, nästintill bad. Olyckligtvis var skivan producerad 1999. Jag kunde knappt tro det.
För mig har Lindström varit en sann lingvist, en äkta språkdoktor och filosof. Någon jag högaktat och som slår mig med häpnad varje gång just på grund av hans intellekt och förstummade visdom. En som kan prata, föra sig, väcka liv i minsta lilla ord. En analytiker. Efter denna pinsamma bilfärd med Lindströms så kallade humoristiska produktion lanserat på skiva föll Herr Lindström platt som en rödbeta. Jag blev förkrossad, förstummad! Enfald och klokhet lyste med sin närvaro på denna skiva.
Min första tanke var att kasta ut skivan genom bilfönstret, åka hem och slänga alla hans böcker, allt jag samlat på som skapats av denne man. Dock sansade jag mig efter en flaska rödvin som jag halsade per omgående jag kom fram till mitt mål samt 1,5 paket cigaretter. Men frågan kvarstår; hur i hela fridens namn kunde någon producera något så banalt och rent ut sagt dravel på skiva – och sen låta lansera den? Hur tillät Lindström detta ske? Svar på min fråga får jag väl aldrig. Men en sak gjorde jag när jag kom hem, Herr Lindströms alster hamnade längst ner på hyllan, Dean Koontz, Herman Lindqvist, Bengt Ohlsson och till och med Liza Marklund hamnade överst och får från och med nu pryda min bokvrå tillsammans med Sveriges historia och Bonniers.
Skivans innehåll; skivan innehåller ca 44 minuter av ren rappakalja. Ingen substans överhuvudtaget och ämnena är tagna från skyarna, ingen verklighetsankring. Till råga på detta finns där ingen komik utan den så kallade humorn ligger på barnnivå a’la 3-5 år. Ovanpå detta använder Lindström akademiska termer i helt fel meningssammanhang, där ordbytena blir som ett banalt skrik på hjälp och skämten känns som billiga lågstadiepojkars sinne för humor.
Jag ångrar bittert mitt köp, för detta har nu påverkat min inställning till Fredrik Lindström – Min hängivelse for upp som en tjur ner som en rödbeta.
Rödbetan tillsammans med skivan fick en ärofylld begravning i vår allmänna sopstation.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar