Kommersiell tillvaro

...magkramp och skuldsanering

Idag gick jag igenom texter jag skrivit i mina dagar som krönikör. Fann bland annat denna som jag skrev Trettondagen år 2007.

Tyckte den var så bra att jag ville ha med den i min "dynamiska" (ironi) blogg. Denna artikel publicerades även i nättidningen "Sourze" och i Vasabladets tidningsupplaga någon gång under 2007.

Kommersiell tillvaro
...VS lugn och harmoni

Jag sitter vid köksbordet och tittar matt ut genom fönstret. Vädret är grått, det är trettondagshelg och all julfirande är över. Lugnet är tillbaka på våra gator, och all stress har lagt sig, eller?

Flera veckor innan jul, redan i början av november, påbörjades förberedningarna inför julen i var och vartannat hem. Föräldrar jäktade till köpcentret efter jobbet för att försöka leta rätt på de rätta julklapparna till barnen, vännerna och familjen, som skulle ha sina gåvor inlindade i vackra och glittrande paket. Affärerna började julpynta redan i november och innan 1 december var här, var stressen ett faktum.

I flera år har jag funderat på vad som egentligen hände med julen. Hur kommersiell den har blivit, och hur den sliter sönder föräldrar, barn och relationer.

I flera veckor förbereder vi föräldrar att ordna och fixa med den perfekta julmiddagen, den perfekta julklappsutdelningen och den perfekta dagen.

I media har vi nu läst, gång på gång hur konsumenten övertrakasserar sitt konto och skuldsätter sig för att skapa just den perfekta julen. Men ärligt, blir och var den verkligen perfekt?

På juldagsmorgon är förväntningarna för barnen ofantliga, föräldrarna är utmattade av allt shoppande, rännandes och stressandet för denna speciella dag. När väl kommersialismen har tagit över handen och bytt ut traditionen. Men det försöker vi så klart förneka då.

Mamman jäktar med maten, för att alla skall samlas runt julmiddagen tillsammans, men våra själar finner inte ron att sitta still. Barnen sneglar förväntansfullt mot alla paket under granen och vrider nervöst på sig. Till slut släpps bomben. Det går inte att hindra barnen längre från gnäll och ojande. De vill ha sina paket, nu! Pappan suckar, mamman kastar ett irriterat ögonkast på pappan för att ha inte säger något eller lugnar barnen. Och barnen känner vibrationerna i luften, och vet att snart ger föräldrarna upp kampen.

När väl den traditionella Kalle Ankas jul kör igång klockan 15 på eftermiddagen, har barnen ingen frid att sitta still och njuta av Lady och Lufsens romantiska operett eller Ekorrarnas reträtt från Pluto. Sneglandet mot julklapparna har övergått till en febril trånad och gnatet är i full gång.

Föräldrarna ger upp, det är ju ändå jul.

Barnen slänger sig över alla vackra paket som tagit föräldrarna ändlösa timmar att inhandla och slå in. De skriker, tjoar och sliter sönder det vackra glanspappret. Har barnen tur, kanske en av dessa alla julklappar innehåller en sak som de verkligen, verkligen önskade sig. Har föräldrarna tur, så är det så… Lilla Pelle gråter, tusen andra barn runt om i Sverige gråter, för att de inte fick det specifika dataspelet som de så gärna ville ha. Eller den stora röda batteridrivna bilen som lanserades i början av december, som dessutom deras kompisar på skolan har fått, så klart. Julen har övergått från lugn och harmoni, till ett kommersiellt leverne.

Vi bestämmer inte själva längre hur vi ska fira denna högtid. Utan det är barnen som bestämmer, butikerna, kompisarna, världen… Men inte vi.

Vad hände med julen vi erfor för bara 20 – 30 år sedan? Där alla hjälptes åt, var glada, hade snöbollskrig ute innan Kalle Ankas jul på dumburken. När mamman stod vid spisen, barnen skuttade glatt omkring och hjälpte till att duka på bordet. Pappan rökte sin pipa och tittade älskvärt på… Barnen som satt på golvet framför morfar eller farfar och lyssnade till de äldres berättelser, lugnt och stilla, glatt och förväntansfullt. Vad hände med traditionen?

Jag gråter över humaniteten. Jag gråter över våra barns framtid. Jag gråter över det liv som en gång var, och som tagits ifrån mig och bytt ut mig, till butikshandlarens alla dyra, fina och nymoderna saker. Jag gråter för mina barnbarn, som ännu inte ens finns. Men jag vet, att fortsätter det så här, då kommer även mitt framtida barnbarn en dag att sitta utmattad och skuldbelastad, på trettondagen och gråta över julen som byttes ut.

***

PS. Tyckte denna var faktiskt riktigt bra och värd att publicera igen – Trots att Trettondagen redan varit.