Läxläsning och öppen stödundervisning under skoltid – ett alternativ för minimering slitage och konfliktförminskning i hemmet?
Jag minns så väl 70 och 80-talismens skoltid när läxor var ett alternativ för betygsförbättring, och när lärarna samlades efter skolans slut för att hjälpa berörda elever med läxor och stödundervisning. Personligen hade jag inte det bästa betygsresultatet när jag gick ut grundskolan och jag klarade mig undan tiondeklassen med blotta förskräckelsen.
Det var en solig junidag 1989 som mina tändstickeben fick lämna denna destruktiva tid bakom sig, och förbluffat fortsätta karriärbanan på yrkeshögskolan inne i stan.
Idag är jag själv grundskoleförälder, och med stolthet ser jag dem klara sig mycket bättre i skolan. Men att läxläsningen har fått en negativare effekt.
Jag hade turen att min mamma var hemarbetande och fanns alltid tillhands. På den tiden var det en möjlighet som tyvärr inte existerar idag.
Numera måste föräldrar jobba stussen av sig för att klara hemmet, räkningarna och samhällskraven. Är man ensamstående förälder finns det inte många andra alternativ än att dubbeljobba och slita som ett djur.
Föräldrar kommer hem från en lång arbetsdag och utan avbrott börjar hemsysslornas dagliga bestyr. Middag, disk, städning och tvättning. Som om inte det vore nog, finns plikten att sätta sig ner, sliten och trött, med barnen och deras hemläxor. Läxor som vi ”dåtidens” föräldrar kanske inte känner till – eftersom de utvecklats och försvårats jämfört med då, vilket sätter ytterligare press på föräldrarna och barnen.
Algebra, procent- och minnesräkning, glosor, stavningskontroller, förhör, etcetera. Utmattade och tärda sitter vi i timmar med våra barn varje vecka för att lösa läxfrågan samtidigt som vi kämpar omättligt med att undvika friktioner och stress innanför hemmets fyra väggar.
Barn och ungdomspsykiatrin, socialtjänsten, kommunerna och hälsovården, proklamerar att barn är alltför oroliga och överansträngda i dag, och att vi borde göra något åt detta.
Ingen vuxen vill ta med sig jobbet hem och är vi tvungna att göra det, strejkar både facket och våra psykologer. Vi går in i väggen, häller i oss ångestdämpande- och magsårsdragéer. Vi blir sjukskrivna snabbare än det tog Fuglesang att nå månen, och slitningen är ett faktum.
Men hur är det med våra barn. Barn varken tänker eller fungerar som vi vuxna, utan hela deras värld, tillvaro och liv – är just idag, presens. Är inte läxläsningens analogi detsamma som att vi vuxna tar jobbet med oss hem? Kan vi inte dra en parallell där, istället för automatiskt skylla på skolan, omgivningen, problem och datorer när våra barn löper amok. Ett barn kan inte sjukskriva sig när han/hon går in i väggen, än mindre förklara sina ageranden, utan reagerar på det enda sätt ett barn kan, genom skolkning, aggressivt beteende och resulterad betygsminskning.
Under flera års tid har jag jobbat som lärare i årskurs 5 – 9, och jag gav mina elever läxor enbart när jag såg att det behövdes för att stärka resultaten. Jag mildrade negativismen med motivationshöjda insatser, och mina elever studerade i skolan istället för hemma. Vi hade extra läxläsning på rasterna, och när det krävdes stannade jag kvar efter skoltid för att ge berörda elever chansen att förbättra sina provresultat. Allt för att undvika stressade elever och föräldrar.
Eleverna var gladare när de kom till skolan på morgonen, för de kunde tillbringa kvalitetstid med föräldrarna hemma kvällen innan. Föräldrarna kunde ta det lugnt och slappna av efter jobbet. De hade istället tid att sätta sig ner och umgås med sina barn i andra frågor som var nödvändiga och aktuella. Föräldrarna fick ta del av provresultaten per e-post och direkt kommunikation. När behovet fanns, kallade jag till elev- och föräldrasamtal, oavsett hur många gånger detta krävdes under en termin. Alla tjänade på det, inte minst eleverna.
I mångt och mycket är läxor bra, samtidigt som det påverkar våra barn negativt, skapar oro och konflikter hemma. Att finna andra alternativ för att undvika detta, framkalla ett produktivare resultat som är långsiktigt, borde vara det optimala.
Fånga upp elever som behöver extra undervisning redan från skolstart. Skapa extra handledning under skoltid istället för att låta barnen släpa ”problemet” med sig hem med olycklig påföljd. Är det inte vi vuxnas skyldighet att skapa trivsel, trygghet, lugn och stabilitet för våra barn?
Med all respekt, slopa läxorna och initiera öppna stödundervisningar i grundskolan istället. Under rasterna, ett par timmar i veckan efter skoltid.
Detta fordrar visserligen om än mer arbetstid för redan utarbetade lärare – men samtidigt, är inte detta orsaken till varför man väljer läraryrket - för att påverka, stödja och förbättra barnens effektivitet och framtid... (?)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar