Uppföljare i filmvärlden är vida känt – men hur oftast lyckas det? I helgen unnande jag mig en trilogi av The Butterfly Effect (Fjärilseffekten) Första filmen kom ut 2004 med bl.a. Ashton Kutcher och Amy Smart i huvudrollen. Regi Eric Bress och J. Mackye Gruber. Skådespeleriet och manuset var välbearbetat och med spänning följde jag med på resan. Absolut värd att se!
Med hög förväntning tryckte jag in 2an i spelaren och satsade dessutom på chips och godis eftersom jag inte sett vare sig 2an eller 3an tidigare. Efter några minuters tittande övergick förväntningen till illamående lamslagning. Karaktärernas rolltolkning var helt åt skogen, manuset var en enda röra och regin är inte ens värd att nämna. Horribel! Att sen lägga till två sega och utdragna sexscener för att manustiden inte täckte speltiden förlöjligade filmen trippelt.
Jag var tvungen att leta fram regissören och författarens namn på nätet, för det kunde definitivt inte vara samma som i 1an. (Förstod även varför 2an inte hade några ”riktiga” skådespelare utan endast ö-material.) Sant som det var sagt, inte ens manusförfattaren är densamme, dock är producenterna samma som i 1an vilket jag överhuvudtaget inte fattar. Hur kunde de tillåta att denna skitrulle lanserades? De måste ha varit höga hela bunten...
Min undran då förstås är om 3an ens är värd att se, med ytterligare en tredje manusförfattare och regissör. Antar producenterna hade svårare att hitta folk till 3an på grund av att 2an sög svinpäls.
Tror jag sett endast ett par bra uppföljare. National Treasure, Harry Potter, Gudfadern, The Mummy (dock inte 3an för då byttes Rachel Weisz ut så där gjordes en makaber flopp!) för att nämna några. I När Lammen Tystnar byttes också huvudkaraktären ut i uppföljaren så där rök den filmen.
En uppföljare är bra när skådespelarna, manus och regi är desamma som första skottet. Producenterna däremot kan bytas ut så kanske vi slipper urkassa uppföljare med onödig handsvett.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar