Under de senaste månaderna har jag lidit av huvudvärk och synproblem. I höstas besökte jag en ögonläkare på vårt allmänna sjukhus och på grund av språkbarriärerna kunde vi inte kommunicera så bra med varandra.
Hon verkade helt ok, och verkade veta vad hon gjorde, men det hjälpte inte mig. Enda jag förstod av hennes förklaring var tecken på katarakt (gråstarr), och detta är ju ett vanligt fenomen som inte orsakar direkt panik. Jag tänkte inte mer på detta.
Efter tre månader besökte jag av annan orsak en öronläkare på samma allmänna vårdinstans. Denna läkare var fullkomligt svenskspråkig så inga barriärer fanns där. I slutet av vårt möte nämnde han i förbifarten att min huvudvärk kunde bero på ögonen alternativt vara neurologiskt. Han ville remittera mig vidare till bådadera. Han tog även upp läkarutlåtandet från ögonläkaren jag tidigare besökt och frågade mig om jag kände till glaukoma (grönstarr). Eftersom jag inte är av läkaryrket tog jag för givet att glaukoma var gråstarr så jag nickade glatt och förklarade att min far hade haft samma åkomma.
Min öronläkare skrev ut remiss och ringde även min ögonläkare för att be om en akuttid då han ansåg det vara akut. Den remissen tog tre månader...
Följande dag efter mitt öronläkarbesök började jag googla på gråstarr. Tänkte det vore väl bra att känna till förloppet. Till min förvåning upptäckte jag att glaukoma dessvärre inte är gråstarr utan grönstarr – och detta är något man dessutom kan bli blind av. Gissa min panik och förvåning...
Jag tänkte tillbaka på mitt besök hos den icke svensktalande ögonläkaren några månader innan och med säkerhet visste jag att någon glaukoma hade hon inte nämnt.
Tre veckor senare fick jag kallelse till neurologen och där hittades inga fel – bortsett från ett mindre tryck i hjärnan som tydligen berodde på en lindrig hjärninflammation jag hade tidigare på hösten. (Varav orsaken till mitt öronläkarbesök)
Min neurolog ringde in en A-remiss till ögonläkaren. Inget hände. Men först efter tre månader fick jag äntligen en kallelse och såg framemot mitt besök hos en svenskspråkig ögonläkare för att reda på vad som hände med mina ögonen. Denna tid var förra veckans tisdag.
Tyvärr kom jag till samma icke svensktalande läkare som i höstas...
Direkt jag kom in frågade jag henne om jag har glaukoma, eftersom min öronläkare sagt att hon hade skrivit detta i utlåtandet. Hennes svar var ”Nej, han har misstolkat. Jag har skrivit att det inte är risk för glaukoma”.
Gissa min förvåning igen?! Och min ilska övergick från henne till min öronläkare som gjort mig skitnervös i tre månader – utan grund!
Efter ca 15 minuter berättar läkaren att risken är så hög på grund av att kammarvinkeln är så trång i båda ögonen så stängs detta kan man inget göra längre.
Förvåning upphöjt till hundra. Jag blev stum.
Men hon sa ju att det inte var någon risk och att min andra läkare misstolkat.
Jag frågade henne om detta och fick ”ja” till svar och ingen direkt förklaring. Jag frågade igen om risken är hög för glaukoma. Svar ”ja” igen.
Fem minuter senare sitter jag i laseroperationsrummet och får en iridotomi. Dvs. En laseroperation som punkterar hål i ögonen för att vätskan skall få flöde.
Jag gick hem förbryllat och nervöst – för min läkare kunde inte förklara för mig varför operationen gjordes ej heller om jag hade risk eller inte. Eller vad som hände med mina ögon.
Igår fick jag nog, beställde åter tid eftersom jag börjat se ”hårstrån” i synfältet. Och idag fick jag äntligen träffa en svenskspråkig ögonläkare som kunde förklara allt för mig – på mitt modersmål.
Operationen hade gjorts för att risken för trångvinkelsglaukom var så hög. Dvs kammarvinkeln i ögonen var väldigt trånga. Och nu på grund av att min andra läkare märkte detta så snabbt, så med stor förhoppning kan jag undvika att sjukdomen eskalerar eller överhuvudtaget sker. Därav den akuta operationen.
Strålande nyheter så nu skall det firas! Om tre veckor får jag reda på status. Men utsikterna är goda.
Dock blir det glasögon för resten av mitt liv - men det lever jag väldigt gärna med! Tummen upp för iridotomi och läkare som gör saker utan att blinka trots att de inte kan förklara varför på mitt modersmål.
Men tänk vad mycket psykiskt lidande jag hade sluppit – OM min läkare hade talat samma språk som mig redan från start.
Eller hur?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar