Denna artikel hittade jag på min hårddisk och tyckte det är skäl att göra den hörd än en gång – trots att det är många år sedan detta hände. Orsaken är att under de senaste veckorna har liknande hänt mig, men denna story tänkte jag skriva om efter mitt läkarbesök i morgon.
Nedan händelse utseglade sig i Stockholm under 2003.
Vad gör jag nu?
…läkare och språkbarriärer
För att försöka göra en lång historia kort, vilket troligtvis inte kommer att lyckas, tänker jag lämna bort vissa detaljer kring det jag nu önskar berätta.
Jag är en helt vanlig ”Svensson”, med man, barn & hus. Arbetar som alla andra, både jag och min man och våra barn går i vanlig kommunal skola.
Det började med att jag kände jag behövde kontakta vår lokala vårdcentral för en i stort sett vanlig rutinkontroll. Jag kände jag även behövde komma i kontakt med någon som kunde ledsaga mig vidare för mina nyligt uppkomna anfall. Antagligen är jag som många andra arbetarkvinnor idag, stressad, jäktad och finner ingen tid för något annat än allt runt omkring mig.
Jag ringer och får en tid. Jättebra, tänkte jag…
När jag kom in till läkaren, bad han mig sitta ner och uppge varför jag kommit.
Hans svenska var inte den perfekta, men jag försökte tolka rätt av det han sa. Till slut märkte jag att han däremot inte förstod mig så bra… Mitt språksinne är inte den sämsta, så jag började förklara på både engelska och svenska orsaken till mitt besök. Men nehej, inte verkade han riktigt förstå det heller…
Han pratade, på ett språk som var en blandning mellan knagglig svenska med en stark brytning blandat med ord och fraser av ett annat utländskt språk jag inte kände till. Det jag hörde var i stort sett ett mummel på avstånd.
Jag kände att han inte tog notis om hur jag mådde mentalt och psykiskt. Bara det allra nödvändigaste, som blodprov, diverse andra prov och blodbild. Efter han hade pratat om detta i ca fem minuter, skrev han ut ett recept på antibiotika. Jag undrade försiktigt vad antibiotika innehöll, eftersom det var en sort jag inte provat tidigare.
Kan nämna att min kropp inte klarar av alla sorters mediciner och preparat, utan jag måste vara försiktig med vad jag häller i mig. Detta försökte jag förklara, men min nye läkare viftade med handen och ärligt, tror jag inte han ens visste vad jag sa. Han kollade på klockan, räckte mig receptet med en stressad min, och tackade för sig.
Jag satt förstummad kvar för ett ögonblick och tittade ner på receptet jag höll i min hand. Tänkte i mitt stilla sinne, vad gör jag nu?
Jag försökte mig återigen på ett samtal med denne läkare, men det gav inget resultat. Jag frågade igen medan jag sakta steg upp från stolen, ifall han kunde remittera mig vidare till närsjukhuset. Men han vände sig om, tittade på mig uppifrån och ner, och gav mig ett strålande leende med orden
”Det var så lite så, tack fröken. Välkommen åter”…
Var detta en väl inlärd fras, undrade jag.
Jag återvände till min lilla bil som stod på parkeringen, satte mig i den och tårarna började rulla nedför mina kinder. Jag knycklade ihop receptet jag hade fått, och undrade åter en gång
”Vad gör jag nu?”
Senare på dagen hämtade min man ut antibiotika till mig, jag tog dessa piller i två dagar. Vad som hände efter andra dagen skall jag inte berätta för er…
Men kvar i badrumsskåpet, ligger burken med piller och hånler emot mig. Ett minne av att jag hamnade till en läkare som inte förstod mig. Inte förstod mina problem och inte kunde hjälpa mig.
En läkare som inte tog någon hänsyn till mina medicinska allergier – utan som skrev ut ett snabbt recept för att bli av med en patient som inte talade samma språk som han.
Han förstod mig inte, för han kunde inte mitt språk. Min svenska – mitt modersmål.
Jag ställer mig denna fråga, som jag även ställde till min kommun.
Varför anställa läkare som inte kan svenska?
Inom alla yrken – tydligen då bortsett från läkaryrket som är så viktigt – finns krav att kunna svenska, till och med engelska eller något annat utländskt språk. Varför? Jo, för att kunna bemöta kunder, konsumenter och patienter rätt. Ge de rätta råden och hjälpen.
För att kunna förstå den andre, kunna tala motspelarens språk.
Jag är ingen motståndare för asiatiska ursprung, jag själv har mina förfäders rötter från söderland. Personligen tycker jag allt från främmande länder är mycket vackert och det utvecklar ens sinnen och perspektiv.
För att återgå till presens, kan jag nämna att jag nu sparar varje månad, för att ha råd att gå till privatläkare den dagen jag behöver läkarvård igen. Tur nog, är att jag sällan insjuknar så att läkarvård krävs, och denna händelse jag nu berättat, utspelade sig för över ett år sedan. Har jag fått hjälp för mina anfall och min psykiska hälsa? Nej, jag sitter fortfarande i min bil med tårar som rullar nerför mina kinder…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar